Ångestladdat möte mellan AIK och VSK

Av en AIK:are med hjärtat i halsgropen

Det är en kylig aprilafton på Friends arena när AIK och Västerås SK drabbar samman i Superettan. Jag, en sedan barnsben hängiven AIK-supporter, står i klacken med hjärtat i halsgropen. Det är dags för en av säsongens största matcher.
Som om inte matchen vore laddad nog, så har det varit en händelserik vecka. Bara några dagar tidigare har AIK:s nye tränare sparkats och ersatts av den välkände och omtyckte Bartosz Grzelak. Det har varit en turbulent tid för klubben, och det är lätt att se oron i spelarnas ansikten när de springer ut på planen.
Men när domaren blåser igång matchen, så är det som att all oro försvinner. AIK tar kommandot direkt och skapar en rad farliga målchanser. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan bollen hamnar i nät.
Men minut efter minut går och målet uteblir. Västerås SK försvarar sig desperat och rider ut stormen. Matchen går till halvtid 0–0 och jag känner hur spänningen ökar.
I andra halvlek fortsätter AIK att dominera spelbilden, men VSK står pall. Frustrationen börjar smyga sig på bland spelarna och publiken. Det känns som att vi spelar mot en vägg.
Men så, i den 75:e minuten, händer det. AIK:s nyförvärv, den unge anfallaren Erik Kahl, får bollen på vänsterkanten. Han slår en perfekt inåtskruvad passning till Otieno som på volley trycker in bollen i det bortre hörnet.
Arena exploderar i ett jubel och jag bara skriker av glädje. Det är mitt första mål live på Friends arena och det kunde inte ha kommit på ett mer perfekt tillfälle.
AIK fortsätter att trycka på och gör ytterligare två mål i slutet av matchen. 3–0-segern känns som en befrielse efter en tuff vecka.

Jag lämnar arenan med ett leende på läpparna. Visst, det har varit en nervös match, men det är sådana här segrar som gör det värt att vara AIK-supporter. En seger som förhoppningsvis kan vända den negativa trenden och leda oss till toppen av Superettan.