Alla utom vi

Lyssna upp, kära läsare, för jag ska berätta en historia som är lika gammal som tiden själv. Den handlar om två pojkar: den ena, en strålande och skinande stjärna, hyllad och älskad av alla, och den andra, en enkel och förbisedd själ, som levde i skuggan av sin bror.
Den strålande pojken var som en sommarsol, som gjorde alla lyckliga och glada. Var han än gick möttes han av beundran och kärlek. Men den andra pojken var som månen, som tronade tyst på natthimlen, ofta obemärkt och försummad.
Dagarna blev nätter och nätterna blev dagar, och klyftan mellan de två bröderna vidgades. Den strålande stjärnan förblindade alla, medan månen bleknade i bakgrunden, dess sken ignorerat och glömt.
Åren gick, och den strålande stjärnans glans bleknade långsamt, medan månen tyst och obevekligt växte sig starkare. Tidens vindar hade vänts, och plötsligt var det månens varma ljus som lyste upp vägen, medan stjärnans sken hade dämpats.
Och så, kära läsare, kommer vi till den twist som alltid finns i en god historia. Det visade sig nämligen att det var månen, den länge förbisedda och underskattade, som hade den sanna kraften. För månen var inte bara en reflektion av solen, utan en källa till eget ljus, ett ljus som lyste starkare och mer stabilt än stjärnans.
Så, mina vänner, låt oss lära oss av denna fabel. Låt oss inte bländas av de klara stjärnorna, utan istället leta efter de tysta och anspråkslösa månarna. För det är i deras mjuka ljus som vi hittar den sanna och varaktiga kraften.