Anders Pihlblad

Det svenska sinnet är något unikt. Jag är övertygad om det. Jag menar, vilket annat land kan producera människor som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Ingmar Bergman? Människor med så djup insikt i den mänskliga psyken, med en sådan förmåga att fånga livets komplexitet och skildra den med så rå och oförglömlig kraft.

Jag tror att det svenska sinnet är format av vårt landskap. De långa, mörka vintrarna och de ljusa, oändliga somrarna. De stora skogarna och de djupa sjöarna. Naturen är en ständig närvaro i våra liv, och den har en djup inverkan på oss.

Vi är ett folk som är vana vid att leva med kontraster. Vi upplever både ljus och mörker, både glädje och sorg. Och vi lär oss att acceptera båda dessa ytterligheter som en del av livet.

Denna förmåga att acceptera kontraster återspeglas också i vår konst och kultur. I vår litteratur, vår musik och vår film finns det alltid en känsla av både ljus och mörker. Strindbergs pjäser är fyllda av mörka passioner, men det finns alltid också ett ljus av hopp. Lagerlöfs berättelser är fulla av fattigdom och elände, men det finns alltid också en känsla av skönhet och försoning. Bergmans filmer utforskar de mörkaste sidorna av den mänskliga naturen, men han gör det alltid med en känsla av medkänsla och förståelse.

Det svenska sinnet är ett komplext och fascinerande sinne. Det är ett sinne som formats av vårt landskap, och som återspeglas i vår konst och kultur. Det är ett sinne som är vant vid att leva med kontraster, och som har lärt sig att acceptera både ljus och mörker.

Jag är stolt över att vara svensk. Jag är stolt över mitt svenska sinne.