Apmannen

Det var en gång en som hette Kalle. Kalle var inte som alla andra. Han var en unik varelse, en primat med mänskliga egenskaper. Han kunde tala och tänka som en människa, men hans yttre var fortfarande det hos en apa.
Kalle bodde i djungeln, där han levde bland de andra apelsinerna. Men han kände sig aldrig riktigt hemma. Han var annorlunda, och de andra apelsinerna förstod inte honom. De tyckte att han var konstig och undvek honom.
En dag bestämde sig Kalle för att lämna djungeln. Han visste att han inte kunde stanna där för alltid. Han behövde hitta en plats där han kunde vara sig själv.
Kalle gick i flera dagar och nätter. Han passerade genom fält och skogar, men han fann ingenstans att ta vägen. Han började känna sig trött och modfälld.
Men precis när han var på väg att ge upp, fick han syn på en stad. Han gick fram till staden och gick in genom portarna.
Människorna i staden hälsade honom. De var vänliga och inbjudande. De hade aldrig sett någon som Kalle förut, men de accepterade honom ändå.
Kalle blev snabbt en del av samhället. Han fick ett jobb och en plats att bo. Han fann också vänner som accepterade honom för den han var.
Kalle levde lyckligt i staden i många år. Han var äntligen hemma.
Men en dag kom det ett brev till Kalle. Det var en inbjudan att återvända till djungeln. De andra apelsinerna hade förstått sitt misstag. De saknade Kalle och ville att han skulle komma tillbaka till dem.
Kalle tänkte länge på det. Han hade det bra i staden, men han saknade också djungeln. Han ville se sina vänner och familj igen.
Till slut bestämde sig Kalle för att återvända till djungeln. Han tackade sina vänner för deras vänlighet och återvände till sitt hem.
De andra apelsinerna välkomnade Kalle tillbaka med öppna armar. De var glada att ha honom tillbaka. Kalle var hemma igen.
Kalle levde ett lyckligt liv i djungeln bland sina vänner och familj. Han var nu en respekterad medlem i samhället. Han var inte längre utstött. Han var apmannen, och han var stolt över det.