David Fjäll

Natten den 14:e maj 2013

Jag minns inte mycket av den natten. Jag var bara 19 år gammal, nyss hemkommen från min första resa utomlands, och jag var trött. Jag tog en taxi hem från flygplatsen och somnade nästan omedelbart.

Jag vaknade med ett ryck och sträckte mig efter min telefon. Det var död. Jag hade inte laddat den innan jag somnade, och nu var det för sent. Jag kunde inte ringa någon för att be om hjälp. Jag var fast.

Jag gick ut ur lägenheten och in i trapphuset. Det var mörkt och öde. Jag försökte hitta en ljusknapp, men det fanns ingen. Jag trevade mig fram mot dörren och öppnade den.

Jag möttes av ett tjockt mörker. Jag kunde inte se någonting. Jag tog ett steg ut i natten och kände hur marken sjönk under mig. Jag föll.

Jag vet inte hur länge jag föll. Det kändes som en evighet. När jag äntligen landade var jag yr och förvirrad. Jag försökte resa mig, men jag kunde inte. Jag var fast.

Jag låg där i mörkret och lyssnade till ljudet av mina egna andetag. Jag var ensam och rädd. Jag visste inte vad som hade hänt eller hur jag skulle ta mig därifrån. Jag var livrädd.

Jag blundade och försökte lugna mig. Jag visste att jag var tvungen att tänka klart. Jag måste hitta ett sätt att ta mig därifrån.

Jag öppnade ögonen och tittade upp. Jag kunde inte se någonting. Jag stängde ögonen igen och försökte tänka.

Plötsligt kom jag på det. Jag hade min telefon i fickan! Jag tog upp den och slog på den. Skärmen lyste svagt i mörkret. Jag hade ingen täckning, men jag kunde använda den som en ficklampa.

Jag lyste upp runt mig och såg att jag låg i en grop. Den var djup och smal, och det fanns ingen väg ut. Jag var fast.

Jag började få panik. Jag visste att jag inte kunde stanna här för alltid. Jag måste hitta ett sätt att ta mig härifrån.

Jag började skrika. Jag skrek så högt jag kunde. Jag skrek tills jag inte hade någon röst kvar.

Ingen hörde mig. Jag var ensam. Jag var fast.

Jag stängde ögonen och grät. Jag grät tills jag inte hade några tårar kvar.

Jag visste att jag inte kunde ge upp. Jag måste hitta ett sätt att ta mig härifrån. Jag måste överleva.

Jag öppnade ögonen och tittade upp. Jag såg en liten ljuspunkt i mörkret. Jag tog upp min telefon och lyste upp mot den. Det var en öppning i grottaket!

Jag kravlade mig fram mot öppningen och klättrade ut. Jag var fri!

Jag stod där i mörkret och andades den friska luften. Jag hade överlevt.

Jag gick hem och somnade i min egen säng. Jag hade varit nära att dö, men jag hade klarat mig.

Nästa dag gick jag tillbaka till gropen. Jag ville se den igen. Jag ville se platsen där jag hade varit så nära döden.

Jag stod där och tittade ner i gropen. Det var en djup och smal grop, och det fanns ingen väg ut. Jag kunde inte tro att jag hade överlevt.

Jag tänkte på vad som hade hänt. Jag hade varit så rädd och så ensam. Men jag hade aldrig gett upp hoppet. Jag hade kämpat för att överleva.

Jag är så tacksam för att jag överlevde. Jag är tacksam för att jag fick en andra chans.

Jag kommer aldrig att glömma den natten. Den natten när jag nästan dog.

Men jag kommer också att minnas den natten som den dag då jag lärde mig att aldrig ge upp hoppet. Jag lärde mig att vad som helst är möjligt om du bara tror på dig själv.

Jag är David Fjäll, och det här är min berättelse.