Figgehn död

En alldeles för varm dag i juni satt jag på altanen och funderade över livets mening. Jag hade precis blivit färdig med min examen och skulle snart börja jobba. Jag var förväntansfull men också lite nervös. Vilken väg skulle jag ta? Vilket jobb skulle jag få? Skulle jag någonsin hitta den där perfekta partnern?

Mitt i mina funderingar hörde jag ett ljud från trädgården. Jag tittade upp och såg då en liten, svart fågel sitta på ett av fågelbordens staket. Den var helt tyst och stilla, som om den var i någon form av trans. Jag reste mig upp för att få en bättre titt, och då såg jag att fågeln var alldeles stilla. Jag tog ett steg närmare, och då såg jag att den var död.

Jag blev chockad och ledsen. Jag hade aldrig sett en död fågel förut. Jag gick fram och tog upp den i handen. Den var liten och lätt, och dess fjädrar var så mjuka. Jag blev påmind om hur skört livet är, och hur plötsligt det kan ta slut.

Jag begravde fågeln i trädgården, under ett träd. Jag sa några ord över den, och sedan lämnade jag den där. Jag gick tillbaka till altanen och satte mig ner igen. Jag var fortfarande ledsen, men jag kände också en viss frid. Jag hade haft turen att få uppleva denna lilla varelses liv, om än bara för en kort stund.

Jag vet inte varför fågeln dog. Kanske var det en olycka. Kanske var det sjuk. Men jag vet att det var ett vackert och fridfullt väsen, och jag är glad att jag fick möta det.

Jag kommer alltid att minnas "Figgehn", den lilla, svarta fågeln som dog i min trädgård. Den påminde mig om livets skörhet, men också om dess skönhet och frid.