Orden är mina och det var under en inspelning av ’Så mycket bättre’ som de lämnade min mun. Jag stod och pratade med Felix Herngren, som ju har regisserat flera filmer som vunnit just Guldbaggen. Jag är komiker, skribent och poddare – inte skådespelare – men jag skulle gärna ta ett litet roll i en av hans filmer. Helst som mig själv. Som Fredrik Strage. Jag ser det framför mig.
Scenen utspelar sig i en av Stockholms finare krogmiljöer. En gleshårig man i 50-årsåldern (jag) försöker få kontakt med en yngre kvinnlig servitris (25+). Han hänger i baren och beställer in öl efter öl. Servitrisen ignorerar honom. Han lägger på med charm och försöker få henne att skratta, men hon förblir iskall. Då sätter han sig vid ett bord och skriver febrilt på en lapp som han sedan viker ihop och ger till servitrisen när han betalar. Hon läser lappen och ler för första gången. Hon tar upp sin penna och skriver något på lappen, viker ihop den och ger den tillbaka till honom. Han läser servitrisens svar och ler stort.
Kameran zoomar in på lappen och vi kan läsa Fredriks svar: "Jag vill hinna dö i en ’Guldbagge’-vinnande film innan jag dör i verkligheten."
Något säger mig att det inte kommer att hända. Men drömma är inte förbjudet. Och varför inte sikta mot stjärnorna när man ändå håller på? Det värsta som kan hända är att man når månen.
Jag har alltid varit en romantiker. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag tror på ödet. Jag tror på att det finns en mening med livet. Jag tror på Gud. Jag tror på mirakel. Jag tror på att allt är möjligt.
Ibland undrar jag om jag är naiv. Men jag tror inte det. Jag tror att det är viktigt att ha drömmar. Att ha något att sträva efter. Att ha något att leva för.
Jag vill dö i en ’Guldbagge’-vinnande film. För att jag vill göra ett avtryck i världen. Jag vill att folk ska minnas mig. Jag vill att folk ska skratta åt mig. Jag vill att folk ska gråta med mig. Jag vill att folk ska tänka på mig.
Och jag tror att det är möjligt. Allt är möjligt. Allt är möjligt.