Det är svårt att föreställa sig ett liv utan min fru. Vi har varit gifta i nästan tio år nu och jag kan inte föreställa mig mitt liv utan henne. Men jag måste erkänna att vårt första möte var en riktig katastrof.
Vi träffades på en blind date som en gemensam vän hade ordnat. Jag hade varit singel i flera år och var desperat efter att träffa någon. Min vän hade lovat mig att hon skulle hitta den perfekta matchningen för mig, så jag gick in i dejten med höga förväntningar.
Men när min dejt kom in på restaurangen blev jag chockad. Hon var inte alls som jag hade föreställt mig. Hon var stor och klumpig, med en ful frisyr och fula kläder. Jag försökte hålla ett öppet sinne, men det var svårt.
Vi satte oss ner och började prata. Jag försökte vara trevlig, men jag kunde inte låta bli att tänka på alla saker som jag inte tyckte om med henne. Hennes röst var irriterande, hon pratade för mycket och hon skrattade på ett konstigt sätt.
Middagen var en plåga. Jag kunde inte vänta på att det skulle ta slut. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, gick vi ut från restaurangen.
När vi stod där i mörkret och väntade på en taxi kunde jag inte hålla tillbaka det längre. Jag sa till henne att jag inte var intresserad av att träffa henne igen. Hon blev ledsen och började gråta. Jag kände mig hemsk, men jag visste att jag inte kunde ljuga för henne.
Vi sa adjö och gick skilda vägar. Jag gick hem och svor över att jag aldrig skulle gå på en blind date igen.
Men några dagar senare ringde min vän och sa att hon trodde att jag hade gjort ett misstag. Hon sa att min dejt hade ringt henne och berättat hur mycket hon tyckte om mig. Hon sa att jag borde ge henne en ny chans.
Jag var tveksam till en början, men jag gick med på att träffa henne igen. Den här gången var det helt annorlunda. Vi hade en underbar tid och efter två år gifte vi oss.
Nu skrattar vi åt den där första dejten. Vi har lärt oss att man inte kan döma en bok efter dess omslag. Och jag är glad att jag gav min fru en andra chans. Jag älskar henne mer än ord kan säga.