Jönköping Marathon

Ni vet känslan när man anmält sig till ett lopp och sen spenderar veckorna och månaderna fram till loppet med att bli nervösare och nervösare? Jag känner igen den känslan, och den sätter sig i kroppen på riktigt. Men i somras blev det dags för mig att löpa Jönköping Marathon. Ett lopp jag längtat till länge då jag har en nära vän som bor i staden. En löparvän som gett mig så mycket pepp under åren att jag självklart inte kunde missa möjligheten att springa ett lopp i hennes hemstad.

Men tillbaka till nervositeten. Veckan innan loppet var jag så pirrig att jag knappt kunde sova. Jag hade tränat bra och förberett mig väl, men ändå fanns den där gnagande känslan av att något skulle gå fel. Och det gjorde det ju inte. Dagen grydde och det var dags att kliva upp och ge sig ut på vägarna. Jag möttes av en härlig stämning vid starten och alla var så peppande. Jag ställde mig i startfållan och väntade på att loppet skulle starta. Och så var jag igång! De första kilometrarna gick hur bra som helst. Jag kände mig stark och snabb. Men efter halva loppet började tröttheten komma. Jag började få ont i benen och ville bara ge upp. Men jag bet ihop och fortsatte springa. Kilometer efter kilometer. Och till slut, efter 42 195 meter, korsade jag mållinjen.

Jag hade klarat det! Jag hade sprungit ett maraton! Känslan var obeskrivlig. Jag var så lycklig och stolt över mig själv. Alla månader av träning hade gett resultat. Jag hade rest mig över mina gränser och uppnått något jag aldrig trodde var möjligt.

Jönköping Marathon var en fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Stämningen, banan och människorna gjorde dagen till ett minne för livet. Och även om det var tufft ibland så är jag så glad att jag tog mig igenom det. För nu vet jag att jag kan klara av vad som helst.

Jag vill passa på att tacka alla som har stöttat mig under resans gång. Min löparvän, min familj och mina vänner. Utan er hade jag aldrig klarat det. Och till er som funderar på att springa ett maraton så säger jag bara: Gör det! Det är en upplevelse som du aldrig kommer att glömma. Det är tufft, men det är så värt det i slutändan.