Jag var så nervös att jag trodde jag skulle svimma.
Jag hade aldrig talat inför en så stor publik förut. Det var närmare tusen personer i publiken, och jag var ensam på scenen. Det var Chicagos stadshus, och jag var där för att acceptera ett pris för mitt arbete med ungdomar.
Jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle stå på den här scenen och tala inför så många människor. Jag är en ganska blyg person i vanliga fall, så det var en stor utmaning för mig. Men jag visste att det var något som jag var tvungen att göra, och jag var fast besluten att göra det så bra jag kunde.
Så jag gick upp på scenen och började tala. Jag började med att tacka människorna som hade nominerat mig till priset, och sedan talade jag om mitt arbete med ungdomar. Jag talade om hur viktigt det är att vi investerar i våra unga människor, och jag talade om hur vi kan göra skillnad i deras liv.
När jag var klar med att tala, fick jag stående ovationer. Jag var så överväldigad att tårarna rann nerför mina kinder. Jag hade aldrig upplevt något liknande förut.
Det var en sådan ära att få tala i Chicagos stadshus. Det fick mig att känna att jag verkligen gjorde skillnad i världen, och det inspirerade mig att fortsätta mitt arbete med ungdomar.
Jag är så tacksam för alla som har stöttat mig på min resa. Utan er skulle jag inte vara där jag är idag. Tack för att ni tror på mig och på mitt arbete.
Jag hoppas att min historia kommer att inspirera dig att fortsätta dina drömmar, oavsett hur stora eller små de må vara. Allt är möjligt om du tror på dig själv och aldrig ger upp.