Kriget i Ukraina – ett personligt perspektiv

Jag satt uppe sent en iskall februarinatt och bläddrade igenom nyhetsflödet på min telefon när jag plötsligt stötte på en skrämmande rubrik: "Ryssland invaderar Ukraina." Jag kunde inte tro mina ögon. Det var som om världen hade förvandlats till en mardröm över en natt.

Som ukrainare kändes det surrealistiskt att se mitt hemland attackeras. Jag tänkte på min familj, mina vänner och alla människor som just nu kämpade för sina liv. Rädslan och sorgen var oöverskådlig. Jag visste att jag behövde göra något för att hjälpa, men var skulle jag börja?

Jag bestämde mig för att använda mina språkkunskaper och börja översätta nyheter och information från Ukraina till svenska. Jag ville dela deras berättelser med världen, låta människor veta vad som verkligen pågick. Jag vet att det bara var en liten gest, men det kändes som något jag kunde göra.

I takt med att kriget fortskred, blev våldsamheterna allt mer fruktansvärda. Jag hörde talas om bombningar av civila mål, massgraver och oskyldiga liv som släcktes brutalt. Ilskan och förtvivlan som jag kände växte för varje dag.

Men även mitt i mörkret såg jag ljusglimtar. Jag såg det ukrainska folkets oöverträffade motståndskraft, deras envishet att kämpa för sin frihet och deras medmänsklighet mitt i kaoset. Jag såg den enorma störtfloden av stöd från hela världen, människor som öppnade sina hem för flyktingar och donerade pengar och förnödenheter.

Det här kriget är en påminnelse om det fruktansvärda pris som krig för med sig, men det är också en påminnelse om hur mänskligheten kan enas inför motgångar. Jag är stolt över att vara ukrainare och jag är tacksam för alla som står bakom oss i den här kampen.

Nu när kriget pågår i månader är det viktigare än någonsin att inte vända bort blicken. Vi måste fortsätta att stödja Ukraina, både materiellt och moraliskt. Vi får aldrig låta de skyldiga till dessa fasor komma undan med det.