I min begynnelse var jag en liten, obetydlig varelse. Jag låg där i min vaga, intetssägande rosa åkpåse och stirrade upp på min mammas ansikte. Hon log mot mig, men jag kände mig bara förvirrad och obekväm.
Allt eftersom tiden gick började jag förstå min plats i världen. Jag var den yngsta, den som alltid skulle vara sist på tur. Mina föräldrar älskade mig naturligtvis, men deras uppmärksamhet var alltid delad med mina äldre syskon. Jag kunde höra dem prata om hur smarta och roliga mina bröder var, medan jag bara var den där lilla flickan som alltid grät.
Jag kände mig osynlig och oviktig. Jag försökte göra mig hörd, men min röst drunknade i larmet från alla andra. Jag började känna mig ensam och vilsen, som om jag aldrig skulle hitta min plats i min familj.
Men en dag hände något som förändrade allt. Min mamma satt och vaggade mig i famnen när hon började sjunga en vaggvisa. Hennes röst var mjuk och varm, och orden fyllde mig med en känsla av lugn. Det var då jag förstod vad det betydde att vara lillasyster.
Jag var inte bara den yngsta, den som alltid skulle vara sist på tur. Jag var också den mest älskade. Jag var den som mina föräldrar höll i sina armar när de behövde känna sig trygga, den som de sjöng för när de ville ge uttryck för sin kärlek.
Från den dagen framåt kände jag mig inte längre osynlig. Jag kände mig viktig och speciell. Jag var lillasyster, och jag hade en plats i min familj som ingen annan kunde ta ifrån mig.
Att vara lillasyster är inte alltid lätt. Det kan kännas som om man alltid ligger efter de andra, som om man aldrig kommer att bli lika bra. Men det finns också många fördelar med att vara lillasyster. Man får uppleva alla de första gångerna genom sina äldre syskons ögon. Man får lära sig av deras misstag och undvika deras fallgropar. Och viktigast av allt får man känna sin syskons kärlek och stöd genom hela livet.
Så till alla lillasystrar där ute: var stolta över den ni är. Ni är speciella och älskade, och ni har en viktig plats i er familj. Äg er identitet och låt aldrig någon få er att känna er mindre än vad ni är.