Magiska ögonblick när du minst anar dem

Jag satt där och försökte koncentrera mig på anteckningarna framför mig, men mina tankar vandrade iväg. Jag var uttråkad och trött på det monotona i att sitta i ett konferensrum och lyssna på oinspirerade presentationer. Precis när jag började fundera på om jag skulle våga smita ut, så hände det något.
Det var en liten, obetydlig detalj som fångade min uppmärksamhet. En liten rörelse i ögonvrån. Jag vände på huvudet och såg en man som stod i dörröppningen. Han var ung, snygg och hade ett varmt leende. Våra blickar möttes och i det ögonblicket kände jag en blixt av igenkänning, som om vi känt varandra hela livet.
Ögonblicket var flyktigt, men det förändrade allt för mig. Jag kunde inte längre koncentrera mig på anteckningarna, mina tankar var helt upptagna av mannen i dörröppningen. Jag undrade vem han var, vad han gjorde där och varför han hade fått mitt hjärta att slå så hårt.
Efter presentationen samlade jag mod och gick fram till honom. "Hej", sa jag, "jag heter Maja."
"Trevligt att träffas, Maja", sa han, "jag heter Adam."
Vi pratade i timmar den dagen, och jag har aldrig känt en så omedelbar koppling till någon förut. Det var som om universum hade fört oss samman, och som om vi var menade att vara tillsammans.
Så ibland, när jag känner mig vilsen eller ensam, så tänker jag tillbaka på det magiska ögonblicket när jag såg Adam i dörröppningen. Det påminner mig om att allt är möjligt, och att livet kan överraska oss på de mest oväntade sätt.