Mamma, soffan

Mamma, soffan var där när jag föddes, och det var där när jag tog mina första steg. Det var där jag skrattade och grät, där jag drömde och planerade. Det var min trygga plats, min oas.

Genom åren har soffan sett mig växa upp. Den har sett mig bli tonåring och ung vuxen. Den har hört mina hemligheter och sett mina tårar. Det har varit ett tyst vittne till mina livets alla upp- och nedgångar.

Soffan har varit min ständiga följeslagare, genom både glädje och sorg. Det har varit en källa till tröst, skratt och minnen. Och även om jag nu har lämnat hemmet och bor på egen hand, förblir soffan en speciell plats i mitt hjärta.

När jag åker hem på besök, är en av de första sakerna jag gör att sätta mig i soffan. Det är som att stiga tillbaka i tiden, och det fyller mig med en känsla av trygghet och nostalgi.

Jag vet att soffan alltid kommer att finnas där för mig, oavsett vad. Det är en påminnelse om mitt förflutna, en tröst i nuet och ett hopp för framtiden. Och en dag, när jag själv har barn, hoppas jag att de kommer att skapa sina egna minnen på den där soffan.

För soffan är inte bara en möbel. Det är en del av min familj, en del av mitt liv.

En dikt till soffan

Min soffa, min vän,
Du har sett mig genom tjockt och tunt.
Du har sett mig le och gråta,
Och du har alltid varit där för mig.

Du är platsen där jag kopplar av,
Och platsen där jag drömmer.
Du är platsen där jag skrattar,
Och platsen där jag gråter.

Du är en del av min familj,
Och en del av mitt liv.
Jag älskar dig, min soffa,
Och jag är så tacksam för dig.