Olle Adolphson

Olle Adolphson, mannen med det minnesvärda namnet och de oefterglömliga låtarna. En artist som berört generationer av svenskar med sin poetiska viskonst.

Jag minns första gången jag hörde hans musik. Jag var ett barn och satt i baksätet på mina föräldrars bil. På radion spelades "Det gåtfulla folket" och jag blev omedelbart förtrollad. Det var något i Adolphsons röst, i hans sätt att berätta historier, som fångade mig direkt.

Åren gick och jag återvände ofta till Adolphsons musik. Hans låtar blev mina följeslagare i glädje och sorg. De gav mig tröst när livet kändes tungt och uppmuntran när jag behövde det som mest.

Adolphsons låtar är ofta fyllda av humor och värme, men också av existentiella funderingar. Han sjunger om livets stora frågor, om kärlek, förlust, längtan och meningssökande.

Jag älskar hur Adolphson väver ihop vardagliga händelser med det eviga och det tidlösa.

I "Trubbel" sjunger han till exempel om en man som blir stoppad av polisen för att ha kört för fort, och ur detta lilla ögonblick skapar han en hel existentiell betraktelse över livet och döden.

Adolphson var också en skicklig berättare. Hans låtar är som små berättelser, fulla av karaktärer och händelser. Man kan höra honom sjunga om en trubadur som vandrar genom landet, en flicka som väntar på sin älskade som aldrig kommer tillbaka, eller en gammal man som sitter och minns sitt liv.

Hans texter är fyllda av vackra bilder och poetiska metaforer.
I "Det gåtfulla folket" sjunger han exempelvis om "moln som seglar som vita svanor på en blå sammetshimmel".

Olle Adolphson lämnade oss för många år sedan, men hans musik lever vidare. Hans låtar fortsätter att beröra och inspirera nya generationer. För mig är han en av de största svenska artisterna någonsin. Hans musik har betytt så mycket för mig, och jag är evigt tacksam för den gåva han har gett oss.

Tack, Olle Adolphson, för allt!