Paradiset brinner

För inte så länge sedan tog jag en promenad i skogen. Det var en vacker dag, med solen som sken och fåglarna som sjöng. Jag njöt av den friska luften och det lugna tempot. Plötsligt såg jag något röra sig i buskarna. Jag stannade till och tittade försiktigt fram. Det var en liten pojke, inte mer än sex eller sju år gammal. Han grät otröstligt och var helt ensam.

Jag gick fram till honom och frågade vad som hade hänt. Han berättade att han hade gått vilse från sin far och mor. Jag försökte lugna honom och sa att vi skulle hitta dem tillsammans.

Vi gick hand i hand genom skogen och pratade om allt och inget. Han berättade om sin familj, sina vänner och sina drömmar. Jag lyssnade med stor uppmärksamhet och försökte få honom att känna sig trygg.

Efter en timmes tid hittade vi en stig som vi följde. Vi hade tur och snart såg vi hans föräldrar komma springande mot oss.

De var så glada att se sin son igen. De tackade mig för min hjälp och kramade om mig varmt.

Jag kände mig så glad att kunna hjälpa dem. Det var en påminnelse om att vi alla är en del av ett större sammanhang och att vi aldrig är ensamma.

När jag gick hem den dagen kände jag mig fylld av frid och tacksamhet. Jag hade upplevt något mycket speciellt som jag aldrig kommer att glömma.

I dessa tider av oroligheter och smärta är det viktigt att komma ihåg att det fortfarande finns hopp och godhet i världen. Det finns människor som bryr sig om varandra och som är villiga att hjälpa till. Vi måste aldrig ge upp hoppet om en bättre framtid.

Paradiset brinner kanske, men vi kan fortfarande tända ett ljus i mörkret.