Sean Day

Jag vaknade och märkte att jag hade en konstig känsla i magen. Jag var inte säker på vad det var, men det var tydligt att något var fel. Jag gick till badrummet och tittade mig i spegeln. Mitt ansikte såg blekt och uppsvullet ut, och mina ögon var röda och irriterade. Jag kände mig också trött och svag, och det kändes som om jag hade blivit påkörd av en buss.
Jag försökte tänka tillbaka på kvällen innan, men jag kunde inte minnas mycket. Jag visste att jag hade varit på en fest, men det var allt. Jag visste inte vem jag hade pratat med, eller vad jag hade gjort.
Jag gick till köket och gjorde mig en kopp kaffe. När kaffet bryggdes tänkte jag på vad som kunde ha hänt mig. Jag hade aldrig känt mig så här dålig förut. Jag var inte säker om jag skulle åka till doktorn eller inte. Jag ville inte överdriva, men jag ville heller inte ignorera problemet om det var något allvarligt.
Jag bestämde mig för att vänta lite och se hur jag mådde. Om jag inte mådde bättre efter några timmar skulle jag ringa doktorn.
Jag gick tillbaka till sovrummet och lade mig i sängen. Jag blundade och försökte sova. Jag var så trött, men jag kunde inte somna. Jag låg bara där och tänkte på vad som kunde vara fel.
Efter en timme gav jag upp och gick upp. Jag gick till köket och gjorde mig en annan kopp kaffe. När jag drack kaffet tänkte jag på vad jag skulle göra. Jag kunde inte bara sitta hemma och vänta på att må bättre. Jag var tvungen att göra något.
Jag gick till vardagsrummet och satte mig i soffan. Jag tittade på TV i några timmar, men jag kunde inte koncentrera mig. Jag tänkte hela tiden på vad som var fel.
Till slut kunde jag inte stå ut längre. Jag var tvungen att göra något. Jag gick till telefonen och ringde doktorn.
Receptionisten bad mig beskriva mina symptom. Jag berättade för henne att jag hade ont i magen, att jag var trött och svag, att mitt ansikte såg blekt och uppsvullet ut och att mina ögon var röda och irriterade.
Receptionisten sa att jag borde komma in på en undersökning. Hon sa att det kunde vara något allvarligt.
Jag gick till läkarens kontor och fick träffa en sjuksköterska. Hon tog mina vitalier och ställde mig några frågor. Sedan tog hon ett blodprov.
Läkaren kom in och tittade på mina resultat. Han sa att mina blodprov visade att jag hade en infektion. Han gav mig några antibiotika och sa åt mig att vila.
Jag tog antibiotikan och gick hem. Jag var fortfarande inte säker på vad som hade hänt mig, men jag var glad att jag hade fått en diagnos. Jag visste att jag skulle bli bättre snart.
Jag gick till sängs och sov i tolv timmar. När jag vaknade mådde jag mycket bättre. Jag var fortfarande trött, men jag var inte lika svag. Mitt ansikte såg inte längre blekt och uppsvullet ut, och mina ögon var inte längre röda och irriterade.
Jag gick upp och gjorde mig en kopp kaffe. Jag satte mig vid köksbordet och tänkte på vad som hade hänt. Jag var glad att jag mådde bättre, men jag var fortfarande inte säker på vad som hade orsakat infektionen.
Jag bestämde mig för att ringa doktorn och fråga honom. Han sa att det fanns många möjliga orsaker till en infektion, och att det var svårt att säga säkert vad hade orsakat min. Han sa att det var möjligt att jag hade fått infektionen från maten eller vattnet jag hade konsumerat, eller från en insektsbett.
Jag tackade doktorn för hans tid och lade på luren. Jag var glad att jag hade fått en diagnos, men jag var fortfarande inte säker på vad som hade orsakat infektionen. Jag bestämde mig för att inte oroa mig för det och bara koncentrera mig på att bli bättre.
Jag tog antibiotikan och vilade. Jag åt hälsosamt och drack mycket vätska. Efter några dagar mådde jag mycket bättre. Jag var inte helt frisk än, men jag var på väg att bli det.
Jag är glad att jag åkte till doktorn när jag gjorde det. Jag är glad att jag fick en diagnos och att jag fick behandling. Jag är glad att jag mår bättre nu.