Smultronstället

Minns ni scenen i filmen där Ingmar Bergman guidar oss till en ljuvlig skogsbacke där jordgubbarna gömmer sig under de gröna bladen? Ett ögonblick av ren och skär lycka fångad i ett cinemascope-perspektiv. Så vackert att det nästan känns konstgjort, men regissören var trogen sina principer som han en gång förkunnade i en DN-intervju: "Jag har alltid föredragit det fräscha framför det uppruttnade. Det har blivit klart för mig att livet är en gåva som vi i möjligaste mån bör njuta av på de villkor som ges oss."

Själv besöker jag gladeligen skogen så snart våren slår ut och de första solstrålarna börjar värma. Ibland blir jag besviken när jag inte hittar det perfekta smultronstället, men det är ju just de där lyckliga ögonblicken när jag lyckas som gör det värt mödan. Ibland vågar jag inte ens plocka bären utan begrundar deras perfekta form och mörkröda färg. Men när jag väl tar steget och för en jordgubbe till munnen överväldigas jag av sötma. Det är som om någon har hällt flytande lycka på min tunga.

Jag har en vän som bor i närheten av en stor jordgubbsodling. Han berättade för mig att traktorer kör dygnet runt för att skörda bären och att de sedan transporteras med lastbil till distributionsplatser runt om i landet. Jag kan inte låta bli att undra om de här jordgubbarna någonsin har fått uppleva solens värme eller regn som kyler och ger näring. Jag föreställer mig dem som perfekta exemplar men utan någon av den själ som de vilda jordgubbarna har.

Men det är ju så här med allt i livet. Vi kan välja det enkla och säkra eller det som kräver lite mer ansträngning och kanske till och med lite smärta. Men det är i dessa stunder som vi kan uppleva den verkliga glädjen. Och när jag äter en vild jordgubbe från mitt eget smultronställe känner jag mig som den lyckligaste människan på jorden.

Så nästa gång du är ute i skogen, ta dig tid att leta efter ditt eget smultronställe. Du vet aldrig var du kanske hittar det, men jag lovar att det är värt mödan.