Spanien - Frankrike: Det där matchen jag aldrig kommer att glömma

Av Roberto Carlos, februari 2023
Året var 2001, och det spanska landslaget stod inför en av de största utmaningarna i sin historia: att möta Frankrike i en vänskapsmatch som alla visste kunde bli något alldeles extra. Det berodde inte bara på att Frankrike var regerande världsmästare och hade en av de mest talangfulla trupperna i världen, utan också på den historia som låg bakom det hela.
För oss i Spanien var matchen mer än bara ett fotbollsmatch. Den var en chans att lösa en gammal skuld och att bevisa att vi kunde slå de bästa. Och för mig, personligen, var det en chans att möta en av de spelare jag beundrade mest, Zinedine Zidane.
Jag minns att jag stod där i omklädningsrummet innan matchen, spänd och nervös, men också fylld av en enorm beslutsamhet. Jag visste att den här matchen kunde bli något stort, och jag var fast besluten att göra mitt bästa.
Så när domaren blåste igång matchen var jag redo. Och det dröjde inte länge förrän jag fick min första chans. En lång boll spelades upp på min vänsterkant, och jag tog emot den med en smidig touch. Jag tittade upp och såg att Zidane stod framför mig, redo att ta emot mig. Jag visste att jag inte kunde ta mig förbi honom med en vanlig dribbling, så jag gjorde något som jag aldrig hade gjort förut: jag vägde över bollen till min högerfot och slog ett hårt skott mot bortre stolpen.
Bollen flög som en raket och gick in vid stolproten. Frankrikes målvakt Fabien Barthez kunde inget göra. Jag hade gjort Spanjens första mål i matchen, och jag kände hur hela stadion exploderade i jubel.
Vi fortsatte att spela bra, och i slutet av första halvlek hade vi tagit ledningen med 3-1. Men Frankrike var inte redo att ge sig, och i andra halvlek kom de tillbaka starkt. De reducerade till 3-2, och med bara några minuter kvar av matchen var de på väg att kvittera.
Men då hände det något som ingen hade förväntat sig. Jag fick bollen på min vänsterkant, och på ren instinkt slog jag ett högt inlägg mot straffområdet. Bollen flög över huvudet på Frankrikes försvarare och landade perfekt framför Raul, som nickade in 4-2.
Det var det sista målet i matchen, och Spanien hade vunnit. Över hela arenan bröt ut ett öronbedövande jubel, och jag kunde inte låta bli att le. Vi hade gjort det. Vi hade besegrat Frankrike, och jag hade spelat en avgörande roll.
Efter matchen gick jag fram till Zidane och gratulerade honom. Han gav mig en varm omfamning och sa: "Du är en fantastisk spelare, Roberto."
Jag kommer aldrig att glömma den matchen. Det var en av de största ögonblicken i min karriär, och det är något som jag alltid kommer att bära med mig. Det visade mig att allt är möjligt om man bara tror på sig själv och aldrig ger upp.