Stjärnfall

Som barn minns jag med stor glädje hur jag låg på en filt i gräset och tittade upp på stjärnhimlen. Jag älskade att föreställa mig att jag var en astronaut som flög genom rymden och utforskade nya världar. Stjärnorna var min guide, och jag kunde tillbringa timmar med att hitta konstellationer och ge dem egna historier.

En av mina favoritstjärnbilder var Karlavagnen. Jag brukade föreställa mig att det var en magisk vagn som körde mig bort till äventyret. Jag skulle hoppa in och starta på en resa fylld av spännande upptäckter. Stjärnorna blinkade som små diamanter på himlen, och jag kunde inte få nog av deras skönhet.

När jag blev äldre började jag förstå mer om vetenskapen bakom stjärnorna. Jag lärde mig att de är enorma, lysande gasbollar som befinner sig ljusår bort. Men oavsett hur mycket jag lärde mig kunde jag aldrig helt skaka av mig den barndomsförundran jag kände när jag tittade på stjärnhimlen.

Än idag, när jag ligger på rygg och tittar upp på stjärnorna, känner jag mig fortfarande lika förundrad som när jag var barn. Stjärnorna påminner mig om universums enorma storlek och vår lilla plats i det hela. Men de påminner mig också om skönheten och mysteriet i livet. De är en konstant i en föränderlig värld, och deras ljus har väglett människor i århundraden.

Så nästa gång du ser ett stjärnfall, ta en stund att önska dig något. Och när stjärnan lyser som klarast, kom ihåg att den är en påminnelse om att allt är möjligt, även de saker som verkar vara utom räckhåll.