Stormen Kirk

Jag var ute och gick med hunden i skogen när jag hörde det första åskljudet. Det var ett lågt muller i fjärran, men det var tillräckligt högt för att få mig att stanna upp och lyssna. Jag tittade upp mot himlen och såg att det började bli mörka moln. Jag visste att jag borde vända om och gå hem, men jag kunde inte låta bli att titta fascinerat på molnen när de rullade in.

Inom några minuter började regnet ösa ner. Jag sprang så fort jag kunde till min bil, men jag blev snabbt blöt in på skinnet. När jag kom hem var jag genomblöt och frusen. Men jag var också upphetsad. Jag hade aldrig sett en storm så nära förut.

Jag tittade ut genom fönstret och såg hur regnet föll i vågor. Vinden blåste så hårt att träden böjde sig. Jag kunde se blixtar i fjärran och höra åskan som mullrade. Det var en mäktig syn.

Jag satt där och tittade på stormen i flera timmar. Jag tänkte på hur liten jag var i jämförelse med naturens krafter. Jag tänkte på alla de människor som hade omkommit i stormar tidigare. Jag tänkte på all den förödelse som stormar kan orsaka.

Men jag tänkte också på det vackra i stormen. Jag tänkte på hur mäktig och uppfriskande den var. Jag tänkte på hur den rensade luften och förde med sig nya löften.

När stormen äntligen drog bort kände jag mig lugn och tillfreds. Jag hade överlevt en storm, och jag hade lärt mig något nytt om mig själv och om naturen.

Stormen Kirk var en påminnelse om naturens kraft. Det var också en påminnelse om vår egen sårbarhet. Men det var också en påminnelse om skönheten i livet.