Strange Darling

I sitt herberge i utkanten av den lilla staden i Oregon, vaknade kvinnan som bara kallades Lady (Willa Fitzgerald) och stirrade upp i taket. Hon hade inte sovit mycket, hennes sinne dansade med tankefragment och bröt sönder den lugna ytan av hennes dagsrutiner. Hon låg i sängen en tänkte på händelserna från natten innan, och en känsla av rädsla sköljde över henne. Hon hade vaknat upp på en helt okänd plats, bredvid en man som hon inte kände. Han hade varit vänlig, till en början, men hans vänlighet hade snabbt förvandlats till något sinister och farligt. Hon hade lyckats fly, men hon visste att han var efter henne, och hon visste att han inte skulle sluta förrän han hittat henne.

Lady steg upp ur sängen och gick till fönstret. Hon tittade ut över staden och såg hur morgonrusningen började. Bilarna rörde sig som små leksaksfordon där nere, och människorna rusade omkring som myror. Hon kände sig så liten och sårbar, och hon visste att hon inte skulle klara av det här själv. Hon behövde hjälp, och hon behövde den nu.

Lady lämnade sitt rum och gick ner till frukostmatsalen. Hon satte sig vid ett bord i ett hörn och försökte att inte lägga märke till de konstiga blickarna som folk gav henne. Hon åt långsamt, och när hon var klar gick hon tillbaka till sitt rum. Hon packade sina saker och lämnade hotellet. Hon hade ingen aning om vart hon skulle gå, men hon visste att hon inte kunde stanna kvar där.

Lady vandrade i timmar. Hon visste inte vart hon var på väg, men hon gick och gick. Hon kände sig förlorad och ensam, men hon var också fast besluten att överleva. Hon hade klarat sig igenom natten, och hon skulle klara av allt annat som kom i hennes väg.

När solen började gå ner hittade Lady en liten stuga vid sidan av vägen. Hon gick fram till dörren och knackade försiktigt. En stund senare öppnade dörren sig och en gammal kvinna stod där. Hon hade ett vänligt ansikte och vänliga ögon, och Lady kände omedelbart förtroende för henne.

"Kan jag hjälpa dig, barn?" frågade kvinnan.

"Jag är på flykt," sa Lady. "Jag behöver en plats att gömma mig."

Kvinnan log. "Kom in, barn," sa hon. "Du är säker här."

Lady gick in i stugan och kvinnan bjöd henne på mat och dryck. De pratade i timmar, och Lady kände sig äntligen trygg. Hon hade hittat en tillflyktsort, en plats där hon kunde vila sitt trötta sinne och sin trötta kropp. Hon visste inte vad framtiden hade att erbjuda, men hon visste att hon inte var ensam.