Jag satt där på läktaren och kunde inte tro mina ögon. Västerås SK, mitt älskade lag, var på väg att vinna mot mäktiga Elfsborg. Det var en dag som jag aldrig kommer att glömma.
Matchen hade börjat dåligt för VSK. Elfsborg hade tagit ledningen med 2-0 och det såg ut som att det skulle bli ännu en tung förlust. Men i den andra halvleken hände något. VSK-spelarna började kämpa som besatta och lyckades reducera till 2-1. Publiken började jubla och jag kunde känna glädjen sprida sig i kroppen.
Sedan kom det avgörande ögonblicket. I matchens sista minut fick VSK en frispark strax utanför straffområdet. Fram klev lagkaptenen, den gamle räven Erik Björndahl. Han tog ett djupt andetag och sköt iväg bollen med all sin kraft. Bollen seglade över muren och in i det bortre hörnet. Publiken exploderade i ett jubel som gick att höra ända till månen.
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag hade sett Västerås SK vinna många matcher, men den här segern kändes annorlunda. Det var en seger för alla oss som aldrig hade slutat tro på laget. Det var en seger för hela Västerås.
Efter matchen sprang jag ner till planen och kramade om spelarna. Jag tackade dem för den här oförglömliga dagen. Jag tackade dem för att de hade gett oss tillbaka hoppet.
Västerås SK mot Elfsborg - en dag som jag aldrig kommer att glömma. En dag som visade att allt är möjligt, om man bara tror på det.
Minnen från matchen:
Den här matchen betydde mycket för mig. Den gav mig tillbaka hoppet på att Västerås SK en dag ska kunna ta sig tillbaka till allsvenskan. Men viktigast av allt var att den visade mig att allt är möjligt, om man bara tror på det.
En uppmaning till alla Västeråssupportrar:
Låt oss fortsätta att tro på laget. Låt oss fortsätta att stötta dem, även när det går tungt. Tillsammans kan vi göra det omöjliga möjligt.
Heja VSK!