Ni vet Allan Svensson, han som alltid var så glad och trevlig? Han som alltid hade ett leende på läpparna och som aldrig sade ett ont ord om någon? Ja, vad hände egentligen med honom?
Jag minns Allan från skolan. Vi gick i samma klass från första till nian. Han var alltid den där killen som alla tyckte om. Han var rolig, snäll och hade alltid ett gott ord att säga. Han var den perfekta vännen, den perfekta klasskamraten och den perfekta sonen.
Men efter nian gick vi skilda vägar. Allan flyttade till en annan stad och jag stannade kvar i vår lilla håla. Vi höll kontakten ett tag, men med tiden blev det allt mer sällan. Till slut tappade vi kontakten helt och hållet.
För några år sedan fick jag höra att Allan hade dött. Jag blev chockad och ledsen. Jag kunde inte förstå att en så ung och lovande person kunde vara borta. Jag ville veta mer, så jag började gräva lite.
Det visade sig att Allan hade haft det tufft de senaste åren. Han hade gått igenom en svår skilsmässa och förlorat sitt jobb. Han hade drabbats av depression och börjat dricka för mycket. En kväll hade han kört bil berusad och råkat ut för en olycka.
Det var en tragisk historia. Allan var en så fin människa som förtjänade ett bättre öde. Jag hade alltid trott att han skulle leva ett långt och lyckligt liv, men så blev det inte.
Allans död fick mig att tänka på hur skört livet är. Allt kan förändras på ett ögonblick. Det är viktigt att ta vara på varje dag och att uppskatta de människor vi har runt omkring oss.
Jag tänker ofta på Allan. Jag undrar vad han skulle ha gjort i dag. Hade han gift om sig? Hade han fått barn? Hade han varit lycklig?
Jag kommer aldrig att få veta svaren på de frågorna. Men jag kommer alltid att minnas Allan som den glada och snälla killen som han var. Han var en sann vän, och jag är tacksam för att ha fått ha honom i mitt liv.
Vila i frid, Allan.