En dag satt jag tillbakalutad i kyrkbänken och lyssnade på prästens mäktiga stämma. "Jag är Herrens röst!" förkunnade han högtidligt. "Jag är den som talar Guds ord!"
Ett minnesvärt uttalande, menade jag. Jag kunde inte låta bli att fundera över vad Gud själv hade att säga om allt detta. Jag bestämde mig för att fråga honom själv.
Jag var inte säker på om Gud skojade eller ej, men jag bestämde mig för att fortsätta.
Det var inte riktigt de svar jag hade förväntat mig, men jag tyckte att de var kloka råd. Jag bestämde mig för att följa dem.
Senare den dagen, när jag gick ut från kyrkan, såg jag prästen stå utanför och prata med några församlingsmedlemmar. Jag gick fram till honom och tackade honom för hans predikan.
Prästen log och sa: "Du är välkommen, son. Jag är glad att du tyckte om den."
"Gud bad mig säga det till dig," sa jag.
Prästen stirrade på mig. "Gud? Vilken Gud?"
"Den ende Gud," sade jag. "Han som skapade himlen och jorden."
Prästens ansikte lyste upp. "Gud talade till dig? Wow!"
"Ja," sade jag. "Och han sa att jag skulle be dig att inte använda svordomar och att vara snäll mot din mamma."
Prästen skrattade till. "Det låter som goda råd," sade han. "Jag ska försöka att följa dem."
Och så, älskade läsare, är det alltså som Gud talar till oss. Genom andra människor. Genom vår egen intuition. Genom det som vi vet är rätt och riktigt i våra hjärtan.
Låt oss lyssna till hans röst och följa hans vägledning. Ty det är genom att göra det som vi finner sann lycka och mening i våra liv.